SILVERVINGAR & GULDVINGAR

Observera, att förutom denna index-sida har det efterhand så småningom vuxit fram ett sjuttiotal undersidor (jo faktiskt!) och dessa kan nås via länkar till egna interna som externa sidor som behandlar ämnet flyg eller flygmärken.

Detta arbete påbörjades redan under år 2000 vilket 2010 innebär "Tio År på Internet" och under november-december 2010 påbörjades ett omfattande arbete med att på egen hand i görligaste mån bättre anpassa dessa olika sidor bättre med tanke på bildskärmarnas utvecklig där texten kanske inte direkt var anpassad till de nya "widescreen" skärmarna som många föredrar att använda.

m/36 för kat D Vpl ff Reservflygare. Vingen utdelad 1940 RFS-1

Inledningsvis ett citat ur en insändare som varit infört i SFT d.v.s. Svensk Flyghistorisk Tidskrift, nr. 5/96. Insändaren behandlar våra båda svenska flygarmärken/flygförarmärken av modell/36, vilka är avbildade ovan. Insändaren var Ulf Björkman och här avser hans svar guldvingen, men själva historien som gäller för dessa vingars tillkomst, är förstås relevant även för dess motsvarighet i silverutförande, då formgivningen - designen - är identisk! Dess symboliska innebörd likaså.

                "... I SFT nr 4/96 läser jag en fråga av Hans Percy om formgivaren till våra vingar. Enligt min svärfar Bengt Nordenskiöld, gavs uppdraget till en av hans vänner, nämligen friherren och silversmeden Erik Fleming (1894-1954). Han utformade ett modernt - och vad som skulle visa sig vara ett tidlöst elegant förslag.

Erik Fleming grundade silversmedjan Atelier Borgila, som än idag finns kvar på sin gamla plats på Sturegatan i Stockholm och som nu drivs av sonen Lars. När jag kom hem till Stockholm från Ljungbyhed våren 1944 med mina sprillans nya vingar gick jag in till Borgila och visade upp dem. Erik Fleming blev så förtjust, att han bjöd mig på sitt 50-årskalas som gick av stapeln någon dag senare på det villkoret, att jag uppträdde i uniform med vingar ! ..." (Ulf Björkman).

... Vår utställnnglokal är nu stängd fr.o.m. 2 april 2001

Så sent som i juni månad 2001 befanns spåren av Atelier Borgila (Grundat 1920) finnas kvar på den angivna adressen, men ateljén var stängd och utrymd. Ovanstående textcitat återfanns på dörren, plus adresshänvisning för personlig kontakt med Lars Fleming genom överenskommelse. (Sedan dess har även skylten på bilden ovan avlägsnats).

Behovet av att lära känna historien bakom denna alldeles speciella flygarvinge i det svenska Flygvapnet, upplevde jag som akut och absolut nödvändigt efter det att jag lyckats införliva en m/36 vinge i silver i min anspråkslösa samling av svenska flygvapnets olika typer av märken. Det finns faktiskt en "någorlunda" stor variation av olika "flygarvingar", som inte är direkt "pilotrelaterade" och som finns beskrivna längre fram på denna sida.

- "Ska´ man lära sig något om historien bakom silvervingar, bör man börja med att läsa boken "SILVERVINGAR" skriven av Erik Bratt", blev jag själv upplyst om! Erik Bratt är f.ö. kanske främst känd som "pappa" till SAAB J 35 Draken.

Jag lyckades utan problem hitta boken på det lokala biblioteket. Det visade sig vara en synnerligen intressant och läsvärd bok som jag varmt kan rekommendera. Här fanns en flyghistoria berättad som jag inte hade haft en aning om ! Boken innehåller också mycket mer än bara "Silvervingar". Som född och uppvuxen i Uppsala, läste jag boken med stor behållning eftersom det var just här som Bratt mer "handgripligen" kom i kontakt med flyg genom Uppsalas förste flygare, Gösta Gustafsson. Året var 1932 och Bratt är en av de flygare som varit med ända sedan 1920-talet. Boken ger ett bra perspektiv på flygets utveckling i Sverige.

Erik Bratt var med i den första kullen av sk. "Silvervingar" eller "Silverflygare" som de senare också kom att benämnas. Dock blev hans ankomst till Flygvapnets utbildning till s.k. "reservflygare" något försenad  p.g.a. vissa "omständigheter", som han på bl.a.  berättar om i sin bok. Tyvärr är boken är sedan länge slutsåld på förlaget och det finns f.n. inga planer på någon nyutgivning. Man kan givetvis söka boken på antikvariat om man absolut önskar sig ett eget exemplar. Annars får man söka  på biblioteket ! Enligt uppgift (Internet), finns boken tillgänglig i nio (!) exemplar på Stockholms Stadsbibliotek t.ex.

1939/40: Flygvapnets Reservflygskola I. Denna startade den 1 december 1939 och till skolan antog man värnpliktiga elever som redan genomgått en civil flygutbildning. Stationeringsort var Bulltofta flygplats i Malmö, där man mest flög Sk 15, Klemm 35. Den 22 januari anländer Erik Bratt och Torvald Andersson (senare initiativtagare till Airtaco - Air Torvald Andersson Co) - till Ljungbyhed för utkvittering av uniform etc. Därefter tåg till Malmö och Bulltofta där de infann sig hos de andra deltagarna som nu var 30 till antalet. D.v.s. med Bratts/Anderssons ankomst blev antalet 32, några hade fått åka hem×). Efter påskuppehållet flytt till Ljungbyhed. Den 9 april ockuperar Tyskland Danmark och Norge. Flygskolan med alla flygplan evakuerades med destination Örebro via F 6 Karlsborg. Flygningarna fortsatte sedan som vanligt på Örebrofältet fram till slutet av april 1940, då dagen för examen nalkades. Några guldvingar blev det dock inte tal om på examensdagen för de 32 förväntansfulla eleverna. Chefen för flygvapnet generalen Friis höll ett tal till eleverna där han lät meddela att de  skulle de komma att tilldelas "försilvrade vingar", men att detta först skulle ske "vid ett senare tillfälle". Varför silvervingar?
    
Trots lärarbrist och andra svårigheter kunde man låta den första reservflygskolan RFS I följas av en till och ytterligare en kort därefter. Dessa reservflygskolor nr II och III skilde sig inte i väsentliga delar från den första, men var av vida större omfattning än denna. Elevantalet var mångdubbelt större. Genom en forcerad anskaffning av skolflygplan hade man möjligheter att efter DK-stadiet bedriva utbildningen i snabbare takt än man hittills gjort. Efter RFS III skedde ett namnbyte till Flygreservskolan, följt av årtalet. Från och med nu utexaminerades en kull per år.

1940: Reservflygskola II. Denna startade vid F 5 den 1 februari 1940 med 90 st. elever. I februari flyttades verksamheten till Eslöv. Där bedrevs utbildningen på det lilla Eslövfältet tills det small i Danmark den 9 april. Då fick skolan i all hast ombaseras till Eskilstuna och den intensiva utbildningen fortsatte på ett annat litet fält - Ekebyfältet. Den 10 juli (1940) var det klart för examen. De 54 kvarvarande eleverna hade fått ca 130 flygtimmar på Sk 11, Sk 12 och Sk 14. Som tecken på att GFU genomgåtts med godkänt resultat bekröntes eleverna med flygarmärket. Men inte det vanliga i guld utan denna gång i silver. Detta uppfattades i en del fall som nedsättande. Vid examen närvarade dåvarande CFV, generalen Torsten Friis och flygstabschefen översten Bengt Nordenskiöld. Skolchef var kapten Sven Uggla och avd.chefer löjtnanterna Bengt Strokirk och Sten Ahlfors.

1940: Reservflygskola III. Kursen startade i Örebro den 22 april 1940 och flyttade den 13 juli ner till Eslöv. Här fortsatte utbildningen och den 19 oktober samma år examinerades 60 elever.

1941: Flygreservskola-41. Denna kurs påbörjades den 3 februari 1941 och avslutades den 24 oktober då 54 elever fick ta emot sina silvervingar.

1942: Flygreservskola-42.   Den 1 februari 1942 samlades på Eslövs Central 75 frivilliga pilotämnen. Kursen avslutades med examen för 50 elever den 21 oktober 1942   med utdelning av silvervingar ur general Nordenskiölds hand.

1943: Flygreservskola-43. Vid detta tillfälle anlände 80 st. flygelever till FRS i Eslöv den 1 februari 1943. 53 st. fick silvervingar efter nio månaders GFU. (November 1943).

1944: Flygreservskola-44. Den 19 oktober 1944 utexaminerades 35 silverflygare från från Flygreservskolan i Eslöv. Den 30 oktober 1994 var 22   fortfarande i livet och av dessa hade 17 tackat ja till ett jubileumsmöte.

1945: Flygreservskola-45. Den 1 februari 1945 anlände 100 flygelever till till Eslövs järnvägsstation. 47 flygelever den 19 oktober 1945.

1946: Flygreservskola-46. Den 4 februari 1946 infann sig 99 förhoppningsfulla unga män i Eslöv för att påbörja sin utbildning vid den nionde och sista av flygreservskolorna. Av dessa erhöll 43 elever silvervingarna av general Nordenskiöld den 11 oktober 1946.

Efter avslutningen 1946 avvecklades flygreservskolan, det detachement inom FV som ombesörjt grundutbildningen av de värnpliktiga reservflygförare som vid sidan av fast anställda officerare, underofficerare och reservofficerare tjänstgjorde som fullvärdiga flygförare. Sedan 1939 hade sammanlagt nio kurser utexaminerat totalt 428 st. elever, vilka därmed erhållit flygarmärke m/36 i silver. Dåvarande chefen för Flygvapnet, generalen Friis slutkläm i sitt tal till eleverna i RFS I , där han kallade dessa "ej fullvärdiga flygare i flygvapnet" kom med all önskvärd tydlighet på skam under de följande åren. De värnpliktiga flygförarna gjorde en väl så fullvärdig flygtjänst under den svåra tid som beredskapsåren innebar och som ett resultat av de utomordentliga insatser under de föregående fem krigsåren, var det ingen som ifrågasatte flygkunnandet hos de elever som hade genomgått den sista Flygreservskolan FRS-46 och de flygförare som valde att stanna kvar ytterligare några år i flygvapnet kunde utan vidare kvittera ut guldvingar - eller snarare kanske - få sina silvervingar utväxlade mot guldvingar.

Klickbara länkar är markerade med gult!

Märkesinnehavare och serienummer

*) Dessa 8 personer - Brinck, Cronwall, Eliasson, Florén, Lönnberg, Nilsson, Sandberg och Scheutz - som med flygutbildning utanför FV enligt fo nr 41 den 15/5 1940 förklarats berättigade att bära flygarmärke m/36 (silver) är ej upptagna i KOSV "redovisningen", där det totala antalet silvervingar redovisas som 430 st.
×) 2 st. RFS-I elever - Holger Bengtsson och Frank af Petersens - har på privat väg anslutits till kontaktorganisationen KOSV. Bengtsson blev inte godkänd för vidare utbildning och af Petersens slutade för tidigt av privata skäl. Tillkommer även ny information enligt uppgifter SFT 4/07.
**) Enl. uppgift skall silvervingar i 3 fall ha utdelats så sent som på 1960-talet till inkallade vpl. med civilt förvärvad trafikflygarkompetens och som tjänstgjorde bl.a. som ff på Tp 79 (DC-3) vid Fallskärmsjägarskolan. (Källa: Flygarnas Vingar, Flyghistorisk Revy 2001). Vad som möjligtvis talar emot att sådana vingar av silver kom att utdelas på 60-talet är de facto, att i generalorder fastställd (go nr 2400/1951) står följande att läsa i UniF (Stockholm 1952) under VI. citat: Upphävande av tidigare bestämmelser 191. Genom nu utfärdade bestämmelser upphävas med omedelbar verkan följande go (fgo): 208/1940: (fastställande av flygarmärke m/36 i försilvrad metall), 209/1940: (bestämmelser angående flygarmärke m/36 i försilvrad metall)" slut citat.
¹ Flyghistoriskt Månadsblad 11/78 s. 155
² Flygvapenorder Nr B 104 22/10 1941.
³ Källa: MACH 43 s.31 i en artikelserie omfattande MACH 41-43 av Göte Groning. Ytterligare en artikel finns att läsa i MACH 49. Här berättar Groning om en "examensutflykt med Ju-52" som även var känd som Tp 5 inom svenska flygvapnet.

Kopia av fo 17 B 4/3 1960 hänvisar till fo A 3/59 vilket ej längre gällde.

Stamflygförare

Benämningen fältflygare fastställdes inte förrän i september 1950 efter det vinnande förslaget i en namnpristävling. Benämningen hade dock använts tidigare på 1920-talet; då gemensam för alla utbildade militärflygare. 1946 användes emellertid benämningen stamflygförare. Det var dock en benämning som inte ansågs helt lyckad och därför fastställdes att endast gälla tillfälligt.

Varför infördes det en ny flygförarkategori undrar säkert många. Orsakerna var flera 1941 års försvarsutredning ansåg att 1936 års försvarsbeslut för flygvapnets organisation inte tillgodosåg flygvapnets beredskapskrav kvalitativt och kvantitativt efter erfarenheterna från beredskapstiden. Man ansåg därför, att all personal i krigsflygförbanden skulle vara stamanställd. Men eftersom det inte fick bli för dyrt föreslogs att en tredjedel skulle utgöras av värnpliktiga och reservare.

Krigserfarenheterna visade på betydelsen av att den flygande personalen var ung. De fysiska kraven ökades även genom tillkomsten av jetflyg. Betydelsen av unga flygförare och utvecklingen mot ökad teknisk komplicitet lede till krav på att slopa kategorierna flygande reservare och värnpliktiga och till krav på sänkt pensionsålder. Det tidigare systemet att rekrytera flygande personal även från markpersonal (mekaniker, signalister m.fl.) innebar dyrbar dubbelutbildning och dränering av dessa markkategorier på de bästa krafterna. Det borde därför frångås.

Argumenten leder till krav på ett system med korttidsanställda flygförare, något som väsentligt skulle föryngra den flygande personalen och dessutom till undvikande av kostnader för dubbelutbildning. Civilflygets väntade expansion med ökat behov av flygförare kunde därmed också lättare hanteras.

Ett förslag till ny för flygtjänst direktrekryterad kategori, som även kunde utgöra grund för officersutbildningen blev resultatet.
Beslutet 1946 kan sammanfattas så här: Antagning av nya reservofficersaspiranter i flygtjänst upphörde liksom antagning av värnpliktiga flygförare kategori  (s.k. Silvervingar).

Även kommenderingen av stammanskap (mekaniker m.fl.) upphörde. Flygutbildade volontärer anställdes för att utbildas till stamflygförare. Åldersgränserna för anställningsom volontär var 18 till 21 år. Kontraktstiden var sex år för volontär med realexamen och 6-1/2 år för de med folkskola. Kontraktstiden kunde högst förlängas till uppnådd ålder av 28 år. [FlygvapenNytt, 2/97]

Det finns - som jag inledningsvis helt kort omnämnde - en hel del andra svenska flygarvingar som är attraktiva samlarobjekt. Dessa märken stammar från beredskapstiden och ägde validitet till en bit in på 1960-talet.

Även flygnavigatörsmärke m/40 framtogs i silverutförande för värnpliktiga navigatörer som flygvapnet utbildade. Inkonsekvent nog tillämpades detta förfarande inte på kategorin flygskyttar, trots att även värnpliktiga skyttar förekom.

Uniformsreglemente för flygvapnet, UniR FV, ligger till grund för de bilder och information som redovisas här. Min förhoppning är att detta kan vara till hjälp och vägledning för nya samlare av flygvapnets olika flygarvingar. Dels dessa som idag fortfarande förekommer, men kanske först och främst vingar som nu är historia !!

Från och med 1999 föreligger ett gemensamt uniformsreglemente för försvarsmakten UniR FM.

	Flygförarmärke m/36, 70 x 18 mm. Märket fastställdes genom go (generalorder) den 28/11 1936. Det skulle bäras på Flygvapnets uniform av all personal som med godkända vitsord genomgått GFU. Så har skett sedan år 1937. Märket utdelades i två numrerade exemplar samt möjlighet att mot ersättning förvärva ytterligare märken - också dessa utdelades i numrerade exemplar! Register över utdelade märken har förts vid Flygstabens utbildningsavdelning fram till år 1958 då ansvaret för detta delegerades till F 5 Ljungbyhed. Därefter övertogs registerföringen av F 10 Ängelholm, efter det att utbildningsverksamheten flyttats hit efter den 16 juni 1997 som beskrivits i texten ovan. Då lättare uniformsplagg så småningom gjorde sitt intåg i FV:s organisation, framstod det tunga och solida märket opraktiskt, varför ett lättviktsutförande framtogs. Detta märke är onumrerat och har en annan typ av fästanordning men i övrigt identiskt med det gamla märket. Lättviktsmärket introducerades under år 1996.
	Flygsignalistmärke m/40, 60 x 18 mm, bäres av personal som med godkända vitsord genomgått grundläggande flygslagsutbildning till flygsignalist eller flygnavigatör. Se vidare nedan vid den klickbara länken "frågor och funderingar". Märket är utformat av Nils Kindberg och beställdes i 1800 ex och tillverkades endast i gulmetall.
	Flygskyttmärke m/40, 60 x 16 mm, bäres av personal som med godkända vitsord genomgått grundläggande utbildning till flygskytt.Även detta märke är framtaget av Nils Kindberg och beställdes i 700 exemplar och tillverkades endast i guldutförande. Sannolikt utbildades cirka 250 st. flygskyttar, varför många av de beställda märkena aldrig utdelades. Flygskyttmärket måste betecknas som "svårt" eftersom det är mindre vanligt förekommande. Det utgavs i en, vad som i sammanhanget måste betecknas relativt liten serie om uppskattningsvis ca 500 märken om varje flygskytt erhöll två exemplar - vilket inte är alldeles säkert. Flygskyttmärken med serienummer uppåt 640 är kända. Vingar ur 600-serien kan dock knappast någonsin ha varit utdelade på flottilj, utan torde vara sådana exemplar som blivit kvar i div. FV förråd och som på senare tid hamnat på samlarmarknaden (jämför med m/36-märket i silver). "Efterbeställda" kopior av flygskyttmärket förekommer, men dessa skiljer sig markant från Sporrongs originalutgåva genom att ha en, vad som kan liknas vid en "kulhamrad" baksida. Dessutom är dessa vingar präglade med en fiktiv "8000-serie" vilket belyser innebörden i det gamla uttrycket att "därför är skillnaden så rasande stor mellan en falsk och en äkta spanjor"...
	Flygnavigatörmärke m/40, 60 x 16 mm, bäres av personal som med godkända vitsord genomgått grundläggande flygnavigatörsutbildning eller grundläggande flygslagsutbildning till flygspanare (tidigare utbildning till armé- eller marinspaningsofficer) samt till flygnavigatör omskolad flygsignalist. Detta märke benämndes  ursprungligen som Flygspanarmärke m/40. Flygspanarmärke m/40, alternativt Flygnavigatörmärke m/40. Detta märke finnes även i silver. Märket fastställdes först den 28/8 1942. Samma datum kom bestämmelser om märket; "Märket tilldelas sådana värnpliktiga, vilka vid flygvapnet genomgått grundläggande flygslagsutbildning till bombfällare och navigatörer".
	Meteorologmärke m/46, 60 x 18 mm, bäres av personal som med godkända vitsord genomgått grundläggande flygutbildning för meteorologaspirant (tidigare förberedande utbildning till flygspanare). Märket är utformat av Nils Kindberg och beställdes i 950 ex. Märket finnes endast i guldmetall.
	Flygarmärke m/76, 60 x 15 mm, bäres av färdmekaniker och lastmästare som med godkända vitsord genomgått fastställd utbildning samt fullgjort 6 månaders praktisk tjänst i respektive flygplanstyp samt av helikopter/ ytbärgningsman som med godkända vitsord genomgått fastställd utbildning och fullgjort ca 3 månaders tjänstgöring som 1. hjälpmekaniker och ytbärgningsman/helikopter. [UniR FV 1990]
Märkena ovan tilldelades/tilldelas endast till s.k. flygande  personal.	Samtliga märken presenterade ovan utom flygarmärke m/76 är numrerade. Under långt senare tid har det under 90-talet även tillkommit onumrerade lättvikts- eller s.k. "plåtmärken" för de märken som ursprungligen endast fanns i numrerade utgåvor. Under år 2010 har det även tillkommit nya plåtmärken m/10 (2010) med i stort set samma utförande som m/40 Flygspanar- resp. Flygnavigatör, men med kompassrossymbolen anpassad till andra befattningar inom flygvapnet. Dessa ursprungliga m/40 var emellertid att hänföra till flygande personal, vilket nu uppenbarligen ej förefaller att vara fallet med dessa nya m/10-märken.

Även s.k. utmärkelsetecken finns för den intresserade samlaren och här återfinns lite fakta om Flygskytte- resp. Bombfällningsmärke m/39, samt information om varför Luftstridsmärket m/43 tillkom men som av vissa anledningar kom att få fick en synnerligen begränsad livslängd inom Flygvapnet.

Tyvärr har Webmaster inte särskilt utförlig, eller ytterligare kännedom om dessa nytillkomna märken av model 2010 än vad som ytterst kortfattat finns redovisat på sidan om diverse olika märken.

Här kan man läsa om bl.a Flygvapnets fackmärken och mycket annat. Sidans rubrik är egentligen - Frågor (och svar!) samt funderingar. Även FV gradbeteckningar på 50-talet finns att beskåda här.

Här finns en länk till sidan som behandlar broderade tygmärken och komprimerad svensk flyghistoria som för oss tillbaka till "tidernas begynnelse", ja åtminstone vad gäller svenskt miitärt flyg.

Glimtar från Flygvapnets Reservflygskola & Flygreservskola. Eslövfältet 1940-1946 och använda skollygplanstyper. Många historiska bilder samt foton på Flygavpenmuseums SK14, som i sig har en fantastisk historia om dess tillkomst och gåva till museet. Arbetet tog åtskilliga år i anspråk och utfördes av den s.k. Arlandagruppen. Flyttning till andra lokaler blev aktuellt under det omfattande "restaureringsarbetet".

Mera Eslöv: Spridda Minnen från FRS-46. Sista Flygreservskolan av flygelev Lars Erik Nyström, FRS 1946. En nostalgisk tillbakablick återges från Flyghistoriskt Månandsblad nr 6-7 1989 (SFF).

KOSV uttytt som Kontaktorganisationen för Silvervingar. Läs om dess tillkomst, anledning och bakgrund här.

Medlem

© Silvervingar.se