Den planerade upprustningen av flygvapnet efter kriget krävde ett kraftigt tillskott av nya flygförare. Delvis berodde detta på att antalet sökande till officers- och reservofficersaspiranter dramatiskt minskade efter krigsslutet, men den främsta orsaken var ändå den tekniska utvecklingen som gick mot allt mer komplicerade flygplan, som blev alltför krävande för att klaras av under korta repetitionsmöten. Detta gjorde det därför nödvändigt att frångå det gamla och snabbt föråldrade systemet med reserv- och vpl flygförare.

General Nordenskiölds vision, att flygvapnet i framtiden endast skulle komma att bestå av reaktionsdrivna (rea) flygplan, krävde därför betydligt yngre flygare utrustade med en god fysik. För att kunna förverkliga dessa mål och få tillgång till unga och kompetenta flygförare, infördes därför en helt ny och tidigare oprövad typ av rekrytering. Begreppet "stamflygförare" infördes 1946.

Andemeningen i begreppet innebar ungefär "militära yrkespiloter utan ambitioner att klättra vidare i den militära hierarkin". Flygvapnets minimikrav på de sökande var, att de skulle ha fullgjort sjuårig folkskola med goda avgångsbetyg. Åldersgränsen för anställning som volontär var 18-21 år. De elever som endast hade folkskola fick efter att de antagits, först genomgå en obligatorisk kurs i s.k. "allmänbildande" ämnen.

Den första stamflygförarskolan sattes upp på F 8 Barkarby den 1 oktober 1946 och kom att bestå av 70 st. elever med folkskoleexamen och som under sex månader genomgick förberedande stamflygförarutbildning för att komplettera sina kunskaper i allmänna läroämnen innan de påbörjade GFU.

1948 flyttades stamflygförarskolan till F2 Hägernäs och 1950 ändrades namnet  till Förberedande Fältflygarskola - FÖFS.

Det innebar att denna kategori elever fick en längre utbildningstid än de som hade realexamen och kontraktstiden blev därför 6½ år. Samtliga 70 elever klarade den förberedande utbildningen och påbörjade GFU vid Ljungbyhed den 1 maj 1947.

Sökande med realexamen kunde däremot påbörja sin GFU omgående och ryckte in redan den 1 juli 1946. Kursen omfattade 66 man med en kontraktstid på 6 år. Många av dessa kom på grund av gallringar under kursens gång inte att bestå utbildningsproven, varför det på examensdagen endast återstod 27 st. av de ursprungliga elevantalet. Dessa kvarvarande elever erhöll - jämlikt flygvapenorder nr B 34 1947- ur general Bengt Nordenskiölds hand den 25 april 1947, flygförarmärket m/36 i guld.

1950 återtog flygvapnet det tidigare en gång brukade namnet fältflygare för denna flygförarkategori, varvid benämningen stamflygförare upphörde.

Benämningen fältflygare fastställdes i september 1950, efter det vinnande förslaget i en namnpristävling. Benämningen hade tidigare använts på 1920-talet; då gemensam för alla utbildade militärflygare. Benämningen stamflygförare var en benämning som inte ansågs helt lyckad och fastställdes att endast gälla tillfälligt.

Varför infördes det en ny flygförarkategori undrar säkert många. Orsakerna var flera, 1941 års försvarsutredning ansåg att 1936 års försvarsbeslut för flygvapnets organisation inte tillgodosåg flygvapnets beredskapskrav kvalitativt och kvantitativt efter erfarenheterna från beredskapstiden. Man ansåg därför, att all personal i krigsflygförbanden skulle vara stamanställd. Men eftersom det inte fick bli för dyrt föreslogs att en tredjedel skulle utgöras av värnpliktiga och reservare.

Krigserfarenheterna visade på betydelsen av att den flygande personalen var ung. De fysiska kraven ökades även genom tillkomsten av jetflyg. Betydelsen av unga flygförare och utvecklingen mot ökad teknisk komplicitet lede till krav på att slopa kategorierna flygande reservare och värnpliktiga och till krav på sänkt pensionsålder. Det tidigare systemet att rekrytera flygande personal även från markpersonal såsom mekaniker, signalister m.fl.(kategori B) innebar dyrbar dubbelutbildning och dränering av dessa markkategorier på de bästa krafterna. Det borde därför frångås.

Argumenten leder till krav på ett system med korttidsanställda flygförare, något som väsentligt skulle föryngra den flygande personalen och dessutom till undvikande av kostnader för dubbelutbildning. Civilflygets väntade expansion med ökat behov av flygförare kunde därmed också lättare hanteras.

Ett förslag till ny för flygtjänst direktrekryterad kategori, som även kunde utgöra grund för officersutbildningen blev resultatet. Beslutet 1946 kan sammanfattas så här: Antagning av nya reservofficersaspiranter i flygtjänst upphörde liksom antagning av värnpliktiga flygförare i kategori XX (s.k. Silvervingar).

Även kommenderingen av stammanskap (kat.) upphörde. Flygutbildade volontärer anställdes för att utbildas till stamflygförare. Åldersgränserna för anställning som volontär var 18 till 21 år. Kontraktstiden var sex år för volontär med realexamen och 6-1/2 år för de med folkskola. Kontraktstiden kunde högst förlängas till uppnådd ålder av 28 år. [FlygvapenNytt, 2/97]

Bilden: Året är 1946. Närmare bestämt den 1 juli och platsen är Ljungbyheds järnvägsstation. Sextiosex nyanlända unga män är på väg mot F 5. Uppenbarligen med den medfödda förmågan, att  både kunna marschera och gå i takt - att döma av bilden ! Marschen har ansatts för att påbörja utbildningen till stamflygförare. Första flygpasset för de nyanlända ägde rum i Sk 25 redan under nästföljande dag! Skolan ville snabbt introducera verkligheten samt sekundärt se om det fanns "agnar som tidigt måste skiljas från vetet ..."

FÖFS-kurserna på F2 Hägernäs kom att pågå under en tioårsperiod och avslutades med den sista kursavslutningen 1959. Därefter förlades verksamheten till Herrevadskloster vid Ljungbyhed, där den kom att fortgå under fem år fram till 1964 i denna form. Därefter infördes en ny utbildningsgång för båda dessa fältflygarkategorier (kat. E).

Fältflygare med folkskoleexamen (Ef) fick nu en tvåårig - och de med realexamen (Er) en ettårig sk. FörGFU- utbildning. Men allra först i utbildningskedjan placerades för dessa kategorier - nu döpta till E2 resp. E1 - i ett provskede om ca tio veckor omfattande både flyg- och markutbildning.

Bertil Skogsberg som var fältflygarelev under det tidiga 50-talet har berättat hur han som ung stamanställd korpral i Kgl. Flottan bestämde sig för att i stället ge sig in på flygets bana. Efter att ha lämnat flottan i december 1951 påbörjade han omgående sin flygarbana som fälltflygarvolontär den 14 januari 1952. Han inledde därmed en tvåårig utbildning genom att först genomgå FÖFS på F2 under tio månader. I mitten av november kunde han i en kull bestående av 114  st. blivande flygelever anlända till F5 för att påbörja GFU. Av dessa var det endast 56 st. som fick sina guldvingar den 29 september 1953.

En överlevare från Förberedande Fälflygarskolans Idrottsförening!
Men nog förefaller den stolta örnsymbolen här mera av en något avmagrad och luggsliten kråka...

Att komplettera psykologiska och medicinska antagningsprövningar med ett praktiskt tjänstgöringsprov före den egentliga (och dyrbara) flygutbildningen, motiverades som en konsekvens av den förlängda förarutbildningen i allmänna läroämnen. Det kunde knappast anses vara motiverbart, att placera en yngling direkt i en tvåårig förskola och därefter förutsätta, att han klarade av huvudkursen med de osäkra utsikter för detta som rådde vid denna tid! Avgången för GFU-elever i kategori E låg i genomsnitt på 57 procent.

Vid denna tid insåg flygvapnet, att fältflygarna av flera olika skäl borde ges långtidsanställning. Alltsedan kategorins tillkomst hade anställningsformen varit kontrakt på ca 6 år.

En långtidsanställning fram till pensionsålder underbyggdes nu med en ökad förarutbildning i olika ämnen. Detta betydde självfallet ökade kostnader, men genom långtidsanställningen minskade nyutbildningsbehovet radikalt, vilket därmed även innebar stora besparingar. I den för studier utmärkta miljö som Herrevadsklosterskolan (HVKS) vid Ljungbyhed erbjöd, var det möjligt att på relativt kort tid ge Ef och Er en kompetens i vad som motsvarade första ring, i sådana civila läroämnen som ansågs vara till nytta för flygförarutbildningen.

Mellan 1947 och 1982 utexaminerades det totalt 1.849 stamflygförare/fältflygare. D.v.s. enbart till denna flygförarkategori tangerade antalet utdelade guldvingar 3.700 ex ! Bland alla dessa utexaminerade flygförare återfinner vi en så pass stor andel som 70% med endast folkskola.

Herrevadskloster var Cistercieneskloster under medeltiden. Mellan åren 1960-1989 tillhörig Kungl. Krigsflygskolan som var belägen några km därifrån. Här studerade bl.a. fältflygar- och strilelever. Klostret såldes till Klippans kommun 1989 efter att ha varit 450 år i statens ägo.

Notera formuleringen "bör" - inte skall. Från senare delen av år 1955 börjar emellertid "fältflygarmärket" synas även på fältflygarnas uniformer! Dvs INTE enbart på FÖFS/förGFU- eller GFU-elever vilka ju saknat "pinnar" och där varit utan någon diskussion - men först nu alltså även "grönt ljus" för förste fältflygare, fälflygare av 1:a, 2:a och 3:e graden ! På flygdräkten hänger fortfarande gradbeteckningen med UTAN fältflygarmärket en tid som förefaller att dröja "ytterligare" några år framåt i tiden, när man studerar fotografier från 1956-1957. Det verkar däremot ha gått mycket snabbare med "permisuniformen" vilket inte minst märks på bilder från F 8.

Förste fältflygare var sk. sergeants² vederlike, vilket även gällde förste flygnavigatör, som bar motsvarande facktecken nedanför guldtränsen. Detta märke bestod i stället för örnmärket av "polstjärnemärket" med vingar (facktecken, flygnavigatör). Se f.ö. illustration över flygvapnets facktecken på sidan frågor och funderingar. Kommendering till utlandstjänst innebar dock, att samtliga kategorier befordrades en grad. Förste fältflygare fick t ex motsvarande fanjunkares² tjänstegrad. Därvid kom gradbeteckningen ²) att bestå av två guldgaloner (i likhet med fanjunkare²), men med "örnmärket" placerat omedelbart under dessa, i stället för den traditionella stjärn- eller "pix"-knappen som den även kom att kallas.

Trots att ffl/fnav tillhörde underofficerskåren, sågs de många gånger lite över axeln av de ”riktiga” Uoffarna². Om fallet var, att ffl och fnav genomgick uoffskolan och därmed erhöll fast anställning som underofficerare, blev dessa ”vanliga” sergeanter², (fanjunkare² och förvaltare²) med stjärnknapp. Ffl- och fnav- beteckningarna ingick i en reglerad befordringsgång under kontraktstiden. Efter kontraktstidens slut så muckade man. De som ville kontrakterades och fortsatte som yrkesofficer i flygtjänst. Resten lämnade flygvapnet för annan verksamhet -- kanske inte nödvändigtvis flyg-dito. Denna kategori fältflygare, eller stamflygförare, som dessa inledningsvis kom att  benämnas fram till år 1950 infördes 1946, då de första eleverna ryckte in på  F5 Ljungbyhed. Detta skedde parallellt med den sista kullen silvervingar i FRS-46, där utbildningen rullade på som vanligt på F5:s detachement i Eslöv (Flygreservskolan) och som närmast under panikartade former hade tillkommit sju år tidigare i och med krigsutbrottet 1939. De elever som som gjorde GFU på Eslöv  tilldelades flygarvingarna i silver på sin examensdag, medan däremot stamflygförarna fick sina i guld!

Den 1 juni 1983 lämnade man inom försvarsmakten den gamla befälsordningen bakom sig och från detta datum infördes "nya befälsordningen" (NBO). Denna reform medförde att de gamla personalkårerna upplöstes. Sedan dess har det runnit mycket vatten under broarna och det har skett övergripande förändringar och har lanserats "upprepade NBO", men dessa förändringar faller utanför detta ämne och tas ej vidare upp.

Totalt utexaminerades det 1.849 fältflygare. Därutöver hade de värnplikgtiga flygförarna vpl ff (kat. D) erbjudits att skriva kontrakt för den nytillkomna "stamflyförar/fältflygar-kategorin" och de som nappade på erbjudandet fick då sina tidigare tilldelade silvervingar utväxlade mot guldvingar (utan någon annan motprestation en att skriva kontrakt, vilket redan behandlats mer ingående på annan plats).

Många f.d. fältflygare kom att gå långt i sina senare karriärer som officerare i flygvapnet och några blev flottiljchefer och t.o.m ännu högre befattning!

Lars-Erik Englund fick som 19-årig fältflygare sina guldvingar 1953. Här äntrar han en J 29 på F16 flottiljen i Uppsala. (F20). Fotografier på bl.a. Englund, där en J 29 från F20 figurerar, uppvisar samma typ av märkning som den på bilden och låter sig dateras till 1966 eller -67. På dessa bilder har Englund löjtnants grad och är flyglärare vid kadettskolan. Troligtvis kan även bilden ovan dateras till denna tidsperiod, dvs. 60-talets mitt, vilket i så fall innebär, att 29:an rentav bör vara individen 29683. Någonting för "kalenderbitaren" kanske...

Totalt loggade Englund 1.512 timmar på J29, vilket med god marginal kvalificerade honom som medlem i den illustra "T.T.T" -klubben, d.v.s. "Tusen Timmar Tunnan".  Vingarna bar! T.o.m. ända till generals grad och till slut upp till "Flygplanet" på åttonde våningen i f.d. militärstabsbyggnaden med befattning som CFV - Chefen för flygvapnet. Så kunde det gå !

Anmärkningar:
¹)  År 1951 = m/51: Märket benämns som "facktecken för fältflygare och flygförarelever" i Soldatundervisning för flygvapnet -  SUF 1956, men som "facktecken flygförare" i samma SUF för år 1964.
[Denna benämning "Facktecken flygförare" är missledande och direkt felaktig, utan angivande av vilken kategori flygförare som avses enl. webmasters förmenande, medan definitionen i SUF 1956 är relevant]. Alla kategoreier benämns ju ff - flygförare - om de har avlagt godkänd GFU och tjänstgör som sådan oavsett om man var off, uoff eller ubef.
"Facktecken fältflygare"! Tells the story.

²) Wikipedia: Underofficer: Befälskategori inom försvarsmakten före 1972. Vid befälsreformen detta år ombenämndes denna befälskategori till kompaniofficerare. Förvaltare och äldre fanjunkare blev kaptener; yngre fanjunkare löjtnanter och sergeanter blev fänrikar. Vid den Nya Befälsordningen 1983 (NBO) skapades ett enhetsbefälssystem.

³) Den sista kullen fältflygare tog sin GFU-examen i mars 1982 och avslutade därmed  en epok i flygvapnets historia.

Källor:

Bo Widfeldt: Svenska Vingar 4: In Memoriam
FlygvapenNytt; Försvarsmakten: Forum för försvarsmakten
Lennart Berns (Red.): Flygande Tunnan - en antologi. AoH förlag
Sven Stridsberg (Red): Flyget i Ljungbyhed 1926-1996
SUF 1956 och 1964. bil.1. "Tjänstegrader vid flygvapnet"
Sune Blomqvist: Vingar över Stockholm & Hawker Hunter - stridsberedd!
Flyghistoriskt månadsblad
Flyktiga Minnen 2. Sölve Fast & Torvald Johannes AoH förlag
ÖFS Meddelanden, Östergötlands Flyghistoriska Sällskap
Anders Annerfalk: Från Dronten till Gripen. Flygvapnet 1926-1996
SFF Forum. Svensk Flyghistorisk Förenings diskussionsforum [world wide web]
NU i flygvapnet, november 2003 [world wide web]
T.T.T via Jan-Åke Berg
Krigsarkivet.