(SFF arkiv)
Examen för RFS-I ägde rum på en biograf i
Örebro och förrättades av CFV general Friis samt flygstabschefen överste
Nordenskiöld. Några flygmärken utdelades inte vid detta tillfälle. Ej heller företogs
det någon examensfotografering.
Däremot tecknade och sammanställde den sällsynt begåvade flygeleven Agne Högstedt en
"samling" som omfattande 60 sidor, där han på pricken karaktäriserade sig
själv, sina kurskamrater och lärare som får var sitt exemplar och som han tillägnar
"Eleverna vid Reservflygskola I Chefer och Befäl, samt vill hos oss, de värnpliktiga
flygförarna, erinra om ett oförglömligt kamratskap". Samlingen kallar han för
"CIRCUS DAHL" (omslag ovan). Nedan tre exempel på Högstedts skicklighet med
ritstiftet och visar löjtnant Dahl i mitten, omgärdade av "flygkändisarna"
Erik Bratt och Govert Ålund (som f.ö. firar sin 95-årsdag 03/2011).
Ur RFS-1 kom inte färre än 12 st. av eleverna att
kommenderas till F 2 Kungliga Roslagens Flygflottilj vid Hägernäs strax norr om
Stockholm. F 2 var en marinflygflottilj med torped- och fjärrspaningsplan. (Detta
var före radarns tid). Till F2 hörde även en division om sex sjöflygplan som var
baserade på flygpankryssaren Gotland.
Svenska Aero byggde bl.a S 5 i olika versioner.
Flygplanet härrörde från tiden från "Marinens Flygväsende" och kallades
allmänt för Hansa eller Hansa-Brandenburg som var fabriken där
"Ur-Hansan" tillverkats under första världskriget. Flygplanet var omodernt
redan vid mitten av 1930-talet. Hansaepoken i Sverige började 1921 och upphörde inte
förrän vid krigslutet 1945. Det finns av naturliga skäl inte många piloter kvar från
denna tid, som kan berätta hur det var att flyga dessa maskiner. Ett undantag är
emellertid Govert Ålund, ur RFS-I, som in i minsta detalj
kommer ihåg Hansan och gärna berättar historier från denna period. Govert kom till F 2
Hägernäs 1940 för att genomgå sin GFSU.
”Hansan svek mig
aldrig vid
långa spaningspass över östersjön
under krigsåren”
”Visst tyckte vi att Hansan såg ut som ett museiföremål första gången vi såg
den i en jämförelse med de krigförandes flygplan, men genom sina fina flygegenskaper,
lättskötthet och driftsäkerhet gjorde den Marinen utomordentliga tjänster! Efter att
ha flugit Hansan i över 1000 timmar uppskattade jag flygplanet mer och mer” säger
Govert.
Hansan, med sina modifieringar från S 2 från 1923 fram till S 5D som togs ur tjänst
först 1947, torde vara ett av de längsta i tjänst varande i flygvapnet för sin tid.
Under kriget rådde det permanet brist på
flygförare (ff) på F 2 så vi som var förlagda där fick mycket flygtjänst. När man
tänker tillbaka, så fanns det nog ingen annan flottilj där man fick en sådan allround
utbildning som vi fick på F 2. Flygtjänsten var så omfattande, att man kom i kontakt
med allt som flög i Flygvapnet, utom jakt. Kamratskapet mellan officerare och vpl ff på
förbandet är något man minns med saknad. Sällan yttrades ett hårt ord. Kanske bidrog
den mogna åldern och det var "en för alla, alla för en". Detta imotsats till
Marinen där gradskillnaden däremot var synnerligen strikt.
SJÖFLYGPLAN PÅ ÅKERN
Historierna kring Hansan är otaliga, precis som det anstår en legend. En typisk
episod utspelade sig före kriget med en S 5A, även kallad ”Flatbagge” efter
utformningen av flottörerna. Läraren Littiainen var ute på en skolflygning med en elev
i framsits under sk blindflygningskärm (eleven sitter under en uppfälld sufflett och
flyger på instrument). På låg höjd vid Rydboholms kyrka (alldeles utanför
Hägernäsviken som ju var hemmabasen för F 2) stannade plötsligt motorn! Littiainen som
satt i baksits (utan dubbel-kommando) kunde endast via talröret dirigera eleven och
förbereda för nödlandning vilket skedde på en stubbåker bredvid kyrkan. Eleven
landade via instruktioner från läraren snyggt och prydligt, och blev stående mitt ute
på fältet! Där kunde historien ha slutat, om det inte var för att Littiainen morgonen
därpå mot flottiljchefens order startade från daggvått gräs och flög hem flygplanet
till Hägernäsviken efter att motorfelet åtgärdats!
 |
| Kan detta foto vara just denna
landning som Govert berättar om i texten ovan, eller inträffade det månne ytterligare
en liknande incident på exakt samma plats? Detta förefaller inte särskilt troligt, men
osvuret är bäst. Men med tanke på hur händelsen beskrivs av Ålund här ovan,
förefaller hans versiom av vad som utspelade sig sannolik, om man är observant på
förarplatsens utseende. Nog förefaller det som att den beskrivna sufletten sitter på
sin plats alltid! Kronmärkningen bekräftar ur som helst att det är före 1940. (Foto
& bildtext är hämtad ur [den numera medlagda] F 2 kamratförenings fotoalbum som
numera (2011) finns tillgängligt på internet). |
UT PÅ VINGEN
Att Hansaepoken utspelades vid en annan tid ger följande historia en tydlig bild
av: Under kriget övade man ofta målskjutning från flygplanen, så också med Hansan.
Vid ett tillfälle fick Govert eldavbrott på kulsprutan. Eftersom den satt utanpå
framkroppen fick man helt enkelt be spanaren att kliva ut på vingen och få bort den
felande patronen – allt medan de befann sig i luften! Att Govert dessutom är
träffsäker visar bl a flygskyttemärket som han var en av bara några få bland "silverflygarna"
kom att erövra. Govert berättar också om när man skulle övningsanfalla de egna
pansarskeppen, de s.k "Sverige-skeppen":
- Vi använde påsar som vi fyllde med kimrök (ett
färgpulver som skulle synas om påsen träffade fartyget). Jag och en kompis flög på
lägsta höjd ut över skärgården och fick efter ett tag syn på ”Sverige
skeppen”. Vi anföll samtidigt från olika håll för att få bästa
överaskningseffekt. Precis innan vi passerade skeppet kastade min spanare ut påsarna
– mitt i prick!” Flottan uppskattade dock inte tilltaget, eftersom kimrök var
mycket svårt att tvätta bort från det annars minitiuöst skötta trädäcket ombord!
HANSAN BÄST!
Govert flög många andra typer under sin tid i flygvapnet vilket även
innefattade Hawker Osprey S 9 (som katapultstartades från flygplanskryssaren Gotland) men
även Heinkel S 12 och Saab S 17 BS. (Spaning Sjö). Men det var något speciellt
med just Hansan. Det var helt enkelt ett utmärkt bra och stabilt spaningsflygplan.
”Vi flög oftast på ca 300 m och då hade man gott om tid på sig att iaktta vad som
hände nedanför.” Man flög även på natten med Hansorna.
- ”Vi hade magnesiumfacklor under vingspetsarna som kunde tändas från sittbrunnen
och som sedan brann tills dess de tog slut. Vid landning tände man facklorna när man kom
in i landningsvarvet. Om facklorna fortfarande brann efter landningen gällde det att taxa
flygplanet med hög fart på vattnet tills magnesiumfacklan brann slut eftersom det annars
kunde ta fyr i vingduken av hettan…”
VAPEN OMBORD
Hansan hade en beväpning av två st kulsprutor m/22. Den ena monterad på
kroppsidan och synkroniserad för att skjuta genom propellerfältet. Den andra satt
rörlig på lavett i bak,
Hansan var ett av få svenska flygplan som sköt ned ett fientligt flygplan under andra
världskriget. Händelsen inträffade 1941 utanför Marstrand. En patrullerande Hansa
upptäckte en tysk Heinkel HE-111 som kränkte svenskt luftrum. Hansapiloten
Löjtnant Andersson, som hade ett visst höjdövertag, dök brant med sitt långsamma
flygplan och hann ifatt bomplanet. Andersson sköt 28 st skott innan han fick eldavbrott
och till sin förvåning hade han fått in träff på Heinkelns motor som började brinna!
Den tyska besättningen bestämde sig för att nödlanda och därmed kunde Andersson
skriva in en nedskjuten Heinkel i sin flygdagbok!
FLYGAMBULANS
Från F 2 sköttes flygambulanstjänsten för Stockholms skärgård, med
jourförare även på förbanden. Det fanns en Junkers W 34 Tp 2 som ägdes och
bekostades av Riksdagen. Denna flygplanstyp var nog bra på hjul, men inte på flottörer.
Motorn var nämligen i svagaste laget vilket gav den en lång startsträcka. Planén med
Junkern var synnerligen brant och flottörerna saknade vattenroder. Maskinen var svår att
lägga till med ute i skärgården när man hade medvind. Sjöflygplan uppför sig som en
vindflöjel och planet svänger fort upp mot vinden vid gasavdrag.
I flottan fanns s.k. japanbårar av rör. Dessa var formade efter kroppen och hade
lyftöglor för vinchning. En sådan bår passade bra in i baktr sitsen på Hansan,
som även den kunde sättas in för ambulansflygninar.
 |
S 5 A F2-55, med författaren som jourförare på
flygambulansen. Man fick vara sjukvårdare, mekaniker, hoppiland och att förtöja! Vi
hade ännu inte fått våra försenade flygarvingar m/36 i silver när bilden togs. (Foto:
Govert Ålund) SFT 2/96. |
Chefen för Flygvapnet, general
Nordenskiöld, verkade inte vara någon älskare av F 2. Mig veterligen besökte han F 2
endast en gång under kriget. Han kom ut i en Sparmann P 1 och underlät vid sin ankomst
att hälsa på flottiljchefen övlt H Sundin. Därefter delade han ut de försenade
silvervingarna jämte en utskällning, varefter han försvann. (Detta tycks ha varit
general Nordenskiölds alldeles egna tolkning av texten "märkena utdelas
inför trupp under solenna former" webmaster anm.) Det berodde kanske
på att våra förband i fält lydde under CKF, chefen för Kustflottan och det inte fanns
så mycket flyg på F 2 att befalla över.
|
Govert Ålund 1940 under GFSU vid Fårösund. Han tjänstgjorde i Armén,
Flottan och Flygvapnet. |
|
| Som avslutning på GFSU vid Fårösund gjordes en
provövning, egentligen en flygtävling. Denna omfattade bombfällning mot pyramidmål,
kulspruteskjutning med fast och rörlig kulspruta mot korv- och landmål samt tre
bedömningslandningar m.m. Vid avslutningen av GFSU någon vecka senare med uppställning
på plattan var det spännande. Chefen kapten Rydström kallade fram spanaren Liljequist
och mig och vi fick pokal som bäste förare och bäste spanare. Dessutom pokal för
bästa besättning, samt i mitt fall flygvapnets flygskyttemärket
i silver m/39. Skolningen under skickligt befäl i Fårösund var
föredömlig. Den kom till nytta i fortsättningen i olika skeden av flygtjänst under
kriget när vi sedan flög modernare flygplan. Självförtroendet stärktes och man kom
över nesan från Flygvapnets högsta ledning att ge oss vingmärken i silver. _____________
Källor: SFT 2/96, AoH 3-2005
& Govert Ålund i mars 2011. |
|
